Avansert søk

12 treff

Bokmålsordboka 5 oppslagsord

fullmektig

substantiv hankjønn

Opphav

av fullmakt; av foreldet adjektiv ‘som har fullmakt’

Betydning og bruk

  1. person som har fullmakt (1)
  2. funksjonær i offentlig eller privat tjeneste

advokatfullmektig

substantiv hankjønn

Betydning og bruk

jurist som er ansatt hos en advokat (1);

ombudsmann

substantiv hankjønn

Opphav

norrønt umboðsmaðr ‘fullmektig’

Betydning og bruk

mann (eller person) i et ombud (1)

prokurist

substantiv hankjønn

Betydning og bruk

person som har prokura;

kommissær

substantiv hankjønn

Opphav

gjennom fransk, fra middelalderlatin, av latin committere; se komité

Betydning og bruk

  1. person med offentlig fullmakt;
  2. i Sovjetunionen fram til 1942: partipolitisk embetsmann med kontrollfunksjon;

Nynorskordboka 7 oppslagsord

fullmektig

substantiv hankjønn

Opphav

av fullmakt; av forelda adjektiv ‘som har fullmakt’

Tyding og bruk

  1. person som har fullmakt (1)
  2. funksjonær i offentleg eller privat teneste

prokurist

substantiv hankjønn

Tyding og bruk

person som har prokura;

hovmann

substantiv hankjønn

Opphav

norrønt hófmaðr

Tyding og bruk

  1. om eldre forhold: tenestemann hos konge eller hovding
  2. fullmektig, skrivar (til dømes hos fut eller sorenskrivar)
  3. sjølvrådig eller grov person

advokatfullmektig

substantiv hankjønn

Tyding og bruk

jurist som er tilsett hos ein advokat (1);

eidsvoren

adjektiv

Opphav

etterleddet av sverje

Tyding og bruk

  1. som har svore eid (1, 1);
    jamfør embetseid
    Døme
    • eidsvoren fullmektig
  2. som er stadfesta med eid (1, 1)
    Døme
    • ei eidsvoren pakt

ombodsmann

substantiv hankjønn

Opphav

norrønt umboðsmaðr ‘fullmektig’

Tyding og bruk

mann (eller person) i eit ombod (1)

fullmekt

substantiv hankjønn

Tyding og bruk