Gå til hovudinnhald
Tilgjenge
ordbøkene.no
, Bokmålsordboka og Nynorskordboka
Bokmålsordboka og Nynorskordboka
NN
Nettsidespråk,
, Display language
, Мова
Meny
Hjelp
Om ordbøkene
Innstillingar
Kontakt oss
NN
Nettsidespråk,
, Display language
, Мова
Avansert søk
Vanleg søk
Ordbøker
Begge ordbøkene
Bokmålsordboka
Nynorskordboka
Søk
Oppslagsord
Med bøygde former
Fritekstsøk
Ordklasse
alle
verb
substantiv
adjektiv
pronomen
determinativ
adverb
preposisjonar
konjunksjonar
subjunksjonar
interjeksjonar
Nullstill
Listevisning
Søkjehjelp
Eitt treff
Nynorskordboka
3
oppslagsord
kommandere
kommandera
verb
Vis bøying
Opphav
gjennom
fransk
commander
,
frå
mellomalderlatin
,
frå
latin
con-
og
mandare
‘overlate’
;
jamfør
kon-
Tyding og bruk
påleggje nokon å gjere noko
;
gje ordre
;
by
(
2
II
, 1)
Døme
eg let meg ikkje kommandere
ha
kommando
(2)
over
Døme
kommandere ein tropp
Artikkelside
mandat
substantiv
inkjekjønn
Vis bøying
Opphav
frå
latin
, av
mandare
‘påleggje, gje i oppdrag’
Tyding og bruk
fullmakt
Døme
ha mandat til å gjere noko
;
ha mandat frå styret
arbeidsoppgåve, oppdrag
Døme
nemnda har fått eit vidt mandat
verv som representant i ei folkevald forsamling
;
plass på Stortinget
eller liknande
Døme
partiet fekk to nye mandat ved valet
styring, forvalting, overhøgd, særleg over tidlegare koloniar
Faste uttrykk
bunde mandat
standpunkt som er avgjort på førehand
dei fekk bunde mandat frå partiet
Artikkelside
mandant
substantiv
hankjønn
Vis bøying
Opphav
av
latin
, av
mandare
;
jamfør
mandat
Tyding og bruk
person som ein annan handlar på vegner av
;
fullmaktsgjevar
Artikkelside