Nynorskordboka
vankant
substantiv hankjønn
| eintal | fleirtal | ||
|---|---|---|---|
| ubunden form | bunden form | ubunden form | bunden form |
| ein vankant | vankanten | vankantar | vankantane |
Opphav
frå lågtysk; av van-Tyding og bruk
- rundvoren, ikkje reinskoren kant, side (med bork) på skurlast
- skurlast med vankant (1)
Døme
- vankant og kvist