Nynorskordboka
påtale 2
påtala
verb
kløyvd infinitiv: -a
infinitiv | presens | preteritum | presens perfektum | imperativ |
---|---|---|---|---|
å påtalaå påtale | påtalarpåtaler | påtalte | har påtalt | påtal! |
påtalar | påtala | har påtala | påtal!påtala!påtale! |
perfektum partisipp | presens partisipp | |||
---|---|---|---|---|
hankjønn / hokjønn | inkjekjønn | bunden form | fleirtal | |
påtalt + substantiv | påtalt + substantiv | den/det påtalte + substantiv | påtalte + substantiv | påtalande |
påtala + substantiv | påtala + substantiv | den/det påtala + substantiv | påtala + substantiv |
Tyding og bruk
- klage på;
Døme
- påtale feil i saksførehavinga
- brukt som adjektiv:
- dei påtalte forholda vart raskt ordna
- reise påtale (1, 2)
Døme
- brotet skal påtalast når riksadvokaten krev det