Nynorskordboka
møyrne, mørne
møyrna, mørna
verb
infinitiv | presens | preteritum | presens perfektum | imperativ |
---|---|---|---|---|
å mørnaå mørne | mørnar | mørna | har mørna | mørn!mørna!mørne! |
å møyrnaå møyrne | møyrnar | møyrna | har møyrna | møyrn!møyrna!møyrne! |
perfektum partisipp | presens partisipp | |||
---|---|---|---|---|
hankjønn / hokjønn | inkjekjønn | bunden form | fleirtal | |
mørna + substantiv | mørna + substantiv | den/det mørna + substantiv | mørna + substantiv | mørnande |
møyrna + substantiv | møyrna + substantiv | den/det møyrna + substantiv | møyrna + substantiv | møyrnande |
Opphav
av møyrTyding og bruk
- bli eller gjere møyr
Døme
- la kjøtet hengje så det møyrnar
- bli eller gjere meir medgjerleg
Døme
- dei lot den mistenkte møyrne ei stund på glattcella
- bli eller gjere lemster og sliten
Døme
- han gjekk hardt ut for å møyrne konkurrenten