Nynorskordboka
meinke
meinka
verb
| infinitiv | presens | preteritum | presens perfektum | imperativ |
|---|---|---|---|---|
| å meinkaå meinke | meinkar | meinka | har meinka | meink!meinka!meinke! |
| perfektum partisipp | presens partisipp | |||
|---|---|---|---|---|
| hankjønn / hokjønn | inkjekjønn | bunden form | fleirtal | |
| meinka + substantiv | meinka + substantiv | den/det meinka + substantiv | meinka + substantiv | meinkande |
Opphav
samanheng med mein (1Tyding og bruk
- hindre, forhindre;nekte
Døme
- meinke nokon noko;
- vi kan ikkje meinke han i det;
- dei meinka meg å gå
- vere til bry;skiple
Døme
- det meinka henne ikkje at ho slo foten