Nynorskordboka
dignitar, dignitær
substantiv hankjønn
| eintal | fleirtal | ||
|---|---|---|---|
| ubunden form | bunden form | ubunden form | bunden form |
| ein dignitær | dignitæren | dignitærar | dignitærane |
| ein dignitar | dignitaren | dignitarar | dignitarane |
Opphav
av latin dignus ‘verdig’Tyding og bruk
person i høgt embete i stat, kyrkje eller ved hoff;