Avansert søk

Ett treff

Nynorskordboka 107 oppslagsord

fjellknatt

substantiv hankjønn

Tyding og bruk

knatt på fjell

fjellkløft

substantiv hokjønn

Tyding og bruk

kløft (3) i eit fjell

fjellklatring

substantiv hokjønn

Tyding og bruk

sport der ein klatrar i fjell

fjellblokk

substantiv hankjønn eller hokjønn

Tyding og bruk

blokk (1) av eit fjell

vinterkledd

adjektiv

Tyding og bruk

om folk: kledd, utstyrt til å tole vintertilhøve
Døme
  • vinterkledde turistar
  • om landskap; snødekt
    • vinterkledde fjell

forland

substantiv inkjekjønn

Opphav

av for- (1 og land (1

Tyding og bruk

  1. flate ved sjøen utan hamner og bukter
  2. land eller øy framfor anna land;
    lågt land langs kysten mellom hav og fjell

basehopp

substantiv inkjekjønn

Opphav

førsteleddet forkorting for engelsk building, antenna, span, earth ‘bygning, antenne, (bru)spenn, jord’

Tyding og bruk

hopp med fallskjerm frå høge bygningar, tårn, bruspenn og fjell

åre 2, år 2

substantiv hokjønn

Opphav

norrønt æðr; tyding 4 etter latin vena ‘åndeleg givnad, diktaråre’

Tyding og bruk

  1. røyr, kanal som leier blod og lymfe i menneske- og dyrekroppar
  2. i botanikk: leiingsrøyr i plante som fører væske rundt til dei ulike delane av planta
  3. veg med mykje ferdsle
  4. Døme
    • ha ei poetisk åre
  5. kanal, holrom under jordoverflata som det kan flyta vatn gjennom
  6. gang, kanal i fjell eller berg som er fylt med eit anna (og meir verdifullt) stoff enn omgjevnadene
  7. smal stripe med annan farge enn omgjevnadene i ei flate
    Døme
    • marmor med mørkare årer
  8. ribbe (av kitin) i insektveng

vulkan

substantiv hankjønn

Opphav

frå latin av Vulcanus, namn på den romerske eldguden, som dei trudde hadde smie i vulkanane

Tyding og bruk

  1. stad der smelta stein, damp og gass bryt fram frå jorda;
    eldsprutande fjell;
    eldberg
    • det spruta eld og rann lava frå vulkanen;
    • ein slokna vulkan
  2. i overført tyding:

Faste uttrykk

  • leve på ein vulkan
    leve under svært ustabile, utrygge tilhøve

vorde 1

substantiv hokjønn

Opphav

norrønt vǫrðu akkusativ av varða ‘varde’

Tyding og bruk

ofte (i) stadnamn: (lang) bergrygg, (bratt) fjellside, naken fjellslette;
Døme
  • vordene kring Tynset