koppel
substantiv inkjekjønn
Opphav
gjennom lågtysk; frå latin copula ‘band’Tyding og bruk
- reim eller lekkje som bind saman halsbanda på hundar
Døme
- kvelpen drog i koppelet
- par eller flokk av hundar som er bundne saman med koppel (1)
- i overført tyding: gruppe, gjeng, klikk
Døme
- eit heilt koppel av motstandarar