Avansert søk

3 treff

Nynorskordboka 3 oppslagsord

deklinasjon

substantiv hankjønn

Opphav

frå latin; jamfør deklinere

Tyding og bruk

  1. bøying eller bøyingsklasse av substantiv, adjektiv, determinativ og pronomen;
    Døme
    • pugge deklinasjonar;
    • deklinasjon av pronomen
  2. i astronomi: vinkelavstand mellom himmelekvator og ein himmellekam, målt i grader
    Døme
    • sommarsolkverv er tidspunktet der sola når den største nordlege deklinasjonen
  3. vinkel mellom den sanne nordretninga og den retninga magnetnåla til eit kompass peikar;
    Døme
    • i Tromsø er den magnetiske deklinasjonen seks grader

konjugasjon

substantiv hankjønn

Opphav

frå latin ‘(ord)skyldskap’; jamfør konjugere

Tyding og bruk

  1. i grammatikk: verbbøying;
    bøyingsklasse for verb;
    Døme
    • verb av første konjugasjon
  2. i biologi: ein type kjønna formeiring hos visse eincella organismar

misvising

substantiv hokjønn

Tyding og bruk

vinkel mellom den sanne nordretninga og den retninga magnetnåla på eit kompass peikar;