Nynorskordboka
pådra, pådrage
pådraga
verb
infinitiv | presens | preteritum | presens perfektum | imperativ |
---|---|---|---|---|
å pådra | pådrar | pådrog | har pådradd | pådra! |
har pådratt | ||||
pådreg | har pådrege | |||
å pådragaå pådrage | pådrag! |
perfektum partisipp | presens partisipp | |||
---|---|---|---|---|
hankjønn / hokjønn | inkjekjønn | bunden form | fleirtal | |
pådradd + substantiv | pådradd + substantiv | den/det pådradde + substantiv | pådradde + substantiv | pådragande |
pådratt + substantiv | pådratt + substantiv | den/det pådratte + substantiv | pådratte + substantiv | |
pådregen + substantiv | pådrege + substantiv | den/det pådregne + substantiv | pådregne + substantiv | |
Tyding og bruk
refleksivt: dra på seg, bli råka av, få inn over seg (noko som følgjer med), ikkje sleppe unna, måtte finne seg i;
skaffe seg
Døme
- pådra seg sjukdom;
- pådra seg ansvar;
- pådra seg stor gjeld