Nynorskordboka
unnfange
unnfanga
verb
| infinitiv | presens | preteritum | presens perfektum | imperativ |
|---|---|---|---|---|
| å unnfangaå unnfange | unnfangar | unnfanga | har unnfanga | unnfang!unnfanga!unnfange! |
| perfektum partisipp | presens partisipp | |||
|---|---|---|---|---|
| hankjønn / hokjønn | inkjekjønn | bunden form | fleirtal | |
| unnfanga + substantiv | unnfanga + substantiv | den/det unnfanga + substantiv | unnfanga + substantiv | unnfangande |
Opphav
frå lågtysk; same opphav som tysk empfangen ‘motta’Tyding og bruk
- gje liv til;danne ved befrukting
Døme
- dei unnfanga den fyrste dottera om sommaren;
- barnet vart unnfanga i februar
- i overført tyding: få inspirasjon til å skape eller forme noko, særleg ein idé eller plan
Døme
- ideen vart unnfanga på årsmøtet;
- verka var unnfanga i einsemd